Inaktiv!

Inaktiv. Sorry för det.
Detta har blivit så på grund av väldigt mycket. Mest akut är en vattenläcka i huset som gör att jag tror vi kommer bli evakuerade så småningom. Ni skulle bara höra fläkten som surrar på hela tiden. USCH och fy!

Jag har fått mitt operationsdatum som är den 8 mars!
Det är väldigt snart. Nu äter jag flytande igen på heltid vilket inte är så kul. Jag är nu inne på tredje dygnet och känner att en sur andedräkt är på gång. Men.. det är här är sista gången jag ska behöva banta så jag gillar också situationen. Förvisso så känner jag inte det faktumet med att aldrig mera banta känslomässigt men intellektuellt så sitter det. Jo, jag vet att det inte blir någon dans på rosor heller i framtiden men jag får ett inopererat verktyg och det är bra.

Efter operationen blir det tre veckors soppor/flytande och sedan tre veckors purekost.
Sure thing honey.. det här ska jag fixa.

Pepp till er alla!

Sjätte dagen nu på vlcd.

Och nu är det lättare att få i sig lightdrycken/vatten. Jag går inte i gång på den heller. Jag vet att det är bäst att dricka vatten MEN det viktigaste är att jag får ner vätska.

När jag hade min senaste offensiva viktnedminskning med - 60 kg som resultat fick jag problem med smärtor i gallan. Det är en så intensiv smärta att den inte går att förklara. Jag hoppas inte det uppstår denna gången dock. Jag tror dock inte det eftersom jag inte ska hålla på lika länge med soppor och dryck.

Förresten.. - 3,5 kg.

Jag tänker verkligen på det som min svägerska sa. Att ju mindre jag väger desto bättre kommer läkaren åt och desto mindre blir det att gå ner sedan efter operationen. Det har blivit en motivationssporre när det blir jobbigt. Jag har dock minimerat det jobbiga i och med att mannen gör mat åt barnen nu.

Viktop..

..är en sida jag gick med på för att få motivation men också för att läsa om andra människors historier om deras operationer, svårigheter och glädjeämnen vilket har varit spännande att ta del av. Jag ser verkligen fram emot att besöka SÖS och gå på gruppinformation. Det ska bli så spännande att nu få gå vidare. Att rent mentalt ens våga gå till en läkare och be om hjälp har varit enorma kliv att ta. Jag är därför tacksam till alla dom som har gjort operationen och sedan delat med sig av sina historier. Vilken bedrift och vilket mod.

För övrigt är det inte kul att hålla sig under 800 kcal om dagen men jag gör det. Dock så sjunker hjärnkapaciteten rätt så rejält och att åka iväg och kastrera hunden 75 km bort var inte så kul. Jag fick kämpa så mycket med koncentrationen. Nu gick det bra men det blir inga fler långturer förrän jag är stabil i huvudet igen.

Torrvikt

- 1,6 sedan i lördags morse. Det är bra men absolut inte oväntat.
Man är ju väl medveten om att det mest är vatten som lämnar hullet först.
Nu är jag i ketos något som jag inte minst känner på min unkna andedräkt.
Min man som inte på något sätt lider av en rejäl övervikt hakade ändå på en kollektiv bantning på jobbet.
Han stank då av sopor.

Insåg precis...

att jag käkar mindre kalorier om dagen än dottern. Det är skumt.
Jag fick förresten frågan varför jag kämpar med vlcd redan nu innan kirurgen har träffat mig.
Mina tankar är att ju tidigare jag blir sockersugsfri desto bättre är det.
Det underlättar också operationen samt minskar risken med dödligheten.
Den risken är förvisso liten från början men jag vill ändå minimera den.

Mat mat mat.

Dom senaste fem dagarna har jag varit på rejäl nedtrappning när det gäller mat. Det känns verkligen i kroppen. Jag är yr i huvudet och vill gärna sova väldigt längre än jag gör. Jag åt dock nyårsaftons kväll. Det var skönt och viktigt att någonstans få tacka för året som varit och ta tag i det nya som är. Jag vet i nuläget inte när jag ska opereras men jag vet att om två veckor är det dags för mig att få ett godkännande av kirurgen som ska genomföra operationen och vanligtvis på Södersjukhuset (SÖS) tar det mellan 3 och 6 veckor efter det. Jag är helt säker på att jag får ett godkännande. Doktorn som remitterade mig jobbar ju på SÖS och sa att det blir inga problem med godkännande.

Det jag mest ser fram emot är att jag aldrig mer behöver banta. Jo, jag vet att det inte blir en dans på rosor men jag behöver som sagt inte hålla på som en jojo längre. Det jag mest är rädd för att folks förändrade attityder. Sist jag var nere på en storlek 44 var ca 6 år sedan. Folk såg mig och jag började dejta som aldrig förr. Jag blev deprimerad av det. Jag har redan sagt till min man att han inte får säga att jag har blivit finare i samband med viktminskning. Jag är redan fin nu och förtjänas älska vilket som. Jag har nog ett väldigt bra självförtroende även om det är blandat med en hel del skam över just viktproblematiken.

Jo, även om det är tufft att bara dricka pulver och äta ca 100 gram mager protein så känner jag fysiskt min motivation. Det är lovande.

Kallelsen!

I torsdag fick jag ringa till vårdgarantikansliet. Där fick jag reda på att det skulle komma en kallelse i februari eller mars. Nåja, det var helt okay för mig faktiskt.

Den kom idag. :-) Den 17/1 ska jag dit, först på en gruppinformation och sedan träffa både dietist och kirurg.
Det känns som 2011 blir mitt år.